Om teaterdramatikern Elfriede Jelinek

Om teaterdramatikern Elfriede Jelinek

Om teaterdramatikern Elfriede Jelinek

Hon är flerfaldigt prisbelönt, hon är för nutidens världslitteratur extremt betydande och hon har en litterär bredd utöver det vanliga. Teaterdramatikern Elfriede Jelinek är en författare som är väl värd att uppmärksamma.

 

Elfriede Jelinek föddes 20 oktober 1946 i den lilla byn Mürzzuschlag beläget i det mindre landskapet Steiermark i Österrike. Som liten flicka levde hon i en dysfunktionell familj som många gånger tärde på lilla Elfriede. Hennes far med rötterna i den judiska religionen och anor från Tjeckien, var utbildad och verksam som kemist under kriget och arbetade med krigsrelaterad industri. På så sätt kunde han slippa undan förföljelsens vidrigheter. Med åren växte dock svåra psykiska problem fram hos Elfride Jelineks fader vilket fick honom att blekna bort allt mer. Samtidigt, i frånvaron av en stark fader blev Elfriede Jelineks mor allt mer dominant. I unga är fick även Elfriede Jelinek behov av kontinuerlig psykiatrisk tillsyn för att klara sin vardag.

 

Elfriede Jelinek växte upp och fick sin grundutbildning i Wien, samma stad som hennes mor föddes i. Tidigt kom de estetiska ämnena in i Elfriede Jelinek liv. Hon fick undervisning i flera instrument, bland annat orgel, piano och blockflöjt samt i komposition. Stor del av musikstudierna var en följd av moderns påtryckningar om att göra karriär som musiker. Studierna fortsatte, efter att hon 1964 tagit studenten vid Albertsgymnasium, med att hon valde att läsa både konsthistoria, teaterkunskap och musik i Wien. Studierna resulterade i en organistexamen 1971 vid konservatoriet. Studietiden var dock inte bara en dans på rosor. Mentalt mådde Elfriede Jelinek fortsatt mycket dåligt och fick till sist en psykisk kris vilken gjorde att hon fullständig isolerade sig i en ettårsperiod. Det var dock under denna ensamma tid som hon satte sig vid skrivbordet för att greppa pennan och få utlopp för sina tankar och känslor.

Litterär karriär

Elfriede Jelinek debuterade så tidigt som 1967 med diktsamlingen Lisas Schatten. Med tiden kom hon att få större inslag av samhällskritisk ton i sina texter. Nästkommande verk, en roman – Wir sind lockvögel baby! kom ut 1970 och visade, precis som följande roman – Michael. Ein Jugendbuch für die Infantilgesellschaf (1972) –, hur hon med vass penna valde att kritisera kulturen, och då populärkulturen i synnerhet och hur naivt skenet av la dolce vita målas upp. Efter bara några år vann hon tyskarnas hjärtan med romanerna Die Liebhaberinnen (Älskarinnorna) (1975), Die Ausgesperrten (1980; De utestängda, 1992) och den självbiografiskt baserade succén Die Klavierspielerin (1983; Pianolärarinnan, 1986)  om många är senare kom att bli en populär filmatisering av Michael Haneke (2001).  Efter det har Jelinek fortsatt att leverera nya alster i en jämn ström – alster som är svåra att genrebestämma då de är saliga hybrider mellan lyrik och prosa, innehåller teaterdramatik och filmscener samt pendlar mellan koral och exorcism. Mest känd är hon kanske för sin pentalogi Der Tod und das Mädchen I–V (Prinsessdramer (1999-2002) 2003) även kallade prinsessdramerna. Sviten behandlar och berör på varierande sätt, på ett typiskt Jelinek-vis, kvinnans hjälplöshet i att uppfylla stereotypiska ideal i vår samtid.


Om teaterdramatikern Elfriede Jelinek
Hon är flerfaldigt prisbelönt, hon är för nutidens världslitteratur extremt betydande och hon har en litterär bredd utöver det vanliga. Teaterdramatikern Elfriede Jelinek är en författare som är väl värd att uppmärksamma.
Elfriede Jelinek föddes 20 oktober 1946 i den lilla byn Mürzzuschlag beläget i det mindre landskapet Steiermark i Österrike. Som liten flicka levde hon i en dysfunktionell familj som många gånger tärde på lilla Elfriede. Hennes far med rötterna i den judiska religionen och anor från Tjeckien, var utbildad och verksam som kemist under kriget och arbetade med krigsrelaterad industri. På så sätt kunde han slippa undan förföljelsens vidrigheter. Med åren växte dock svåra psykiska problem fram hos Elfride Jelineks fader vilket fick honom att blekna bort allt mer. Samtidigt, i frånvaron av en stark fader blev Elfriede Jelineks mor allt mer dominant. I unga är fick även Elfriede Jelinek behov av kontinuerlig psykiatrisk tillsyn för att klara sin vardag.
Elfriede Jelinek växte upp och fick sin grundutbildning i Wien, samma stad som hennes mor föddes i. Tidigt kom de estetiska ämnena in i Elfriede Jelinek liv. Hon fick undervisning i flera instrument, bland annat orgel, piano och blockflöjt samt i komposition. Stor del av musikstudierna var en följd av moderns påtryckningar om att göra karriär som musiker. Studierna fortsatte, efter att hon 1964 tagit studenten vid Albertsgymnasium, med att hon valde att läsa både konsthistoria, teaterkunskap och musik i Wien. Studierna resulterade i en organistexamen 1971 vid konservatoriet. Studietiden var dock inte bara en dans på rosor. Mentalt mådde Elfriede Jelinek fortsatt mycket dåligt och fick till sist en psykisk kris vilken gjorde att hon fullständig isolerade sig i en ettårsperiod. Det var dock under denna ensamma tid som hon satte sig vid skrivbordet för att greppa pennan och få utlopp för sina tankar och känslor.
Litterär karriär

Denna tyskspråkiga författarinnan har uppmärksammats primärt i Österrike men är även stor i Tyskland. Hennes alter har prisats och rosats och sedan hon tilldelades nobelpriset i litteratur har hon blivit allt mer spridd världen om. Spridd och omtyckt. Bland priser som hon tilldelats finns bland annat Lyrik- und Prosapreis der österreichischen Jugendkulturwoche (1969), Österreichisches Staatsstipendium für Literatur (1972), Theaterpreis Berlin (2002), Else-Lasker-Schüler-Preis – som hon förärades för sina sammanlagda dramer för teatern – (2003), Stig Dagerman-priset, Lessing-priset, Franz Kafka-priset och, som tidigare nämnt, nobelpriset i litteratur, där alla de fyra sistnämnda delades ut till författarinnan 2004. Motiveringen för nobelpriset, ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt” speglar hennes unika sätt att kombinera och av att föra in komplex litteratur i musikaliska verk, vilket tillsammans skapar något extraordinärt och särpräglat.