Teater i antikens Grekland

Teater i antikens Grekland

Den historiska period som kallas antiken inleddes i Grekland ungefär 800 f Kr och avslutades med Romarrikets fall 400-talet e Kr. Tiden mellan 500 och 300 f Kr kallas guldåldern. Under dessa århundranden blomstrade den grekiska kulturen. Filosofi och vetenskap, arkitektur, politik, konst och litteratur. Här startade olympiska spelen. Upptäckter inom medicin och fysik lade grunden för senare forskning. Det skrevs många fantastiska skådespel som ännu fascinerar.

Teater i antikens Grekland

Theatron, orchestran, skene

I stort sett varje stad i Grekland hade en teaterplats. Man byggde teatern på en sluttning där läktarna, theatron, placerades i en stigande solfjädersform. Amfi betyder ”runt om”, alltså amfiteater. Duktiga matematiker räknade ut bästa möjliga akustik. Publiken längst upp skulle kunna se och höra skådespelet perfekt. Nedanför theatron var spelplatsen, orchestron. Där stod skådespelarna och kören. Bakom orchestran fanns en samling hus, skene, där skådespelarna bytte om. I skene fanns också teknisk anordning för att hissa ned figurer på scen som skulle föreställa gudar. Gudarna lade sig i spelen, liksom de kunde lägga sig i vanliga människors liv, och föra handlingen åt ett annat håll. Det kallas Deus ex machina ”Gud ur maskinen”. Uttrycket används i ett drama när någon eller något övernaturligt plötsligt dyker upp och vänder utvecklingen.

Dramatiska tävlingar

Grekerna älskade att tävla. Så även i skådespel. Varje år hölls en stor fest till vinguden Dionysos ära. Till den största amfiteatern vid Akropolis, med plats för 17 000 åskådare, kom folk långväga ifrån. Tävlingarna pågick i flera dagar så åskådarna sov och åt på plats. Både författare och skådespelare tävlade i klasserna komedi, tragedi och satyrspel. Man vann en lagerkrans, det var äran som var viktigast. Domare tillsammans med publiken utsåg vinnarna. Grekland bestod av ett hundratal självständiga stadsstater som Aten, Sparta, Mykonos, Olympos m fl. De var ofta i konflikt så teaterspelen var viktiga för sammanhållningen. Under tävlingarna rådde fred mellan staterna. Dramerna innehöll ofta frågor om politik, om rätt och moral och vilka värderingar som bör gälla i ett samhälle. Skådespelarna var män. För att synas ordentligt gick de på höga platåskor, hade långa bylsiga kläder och stora övertydliga masker. Komiska masker för komedier, allvarliga masker för tragedier, lösbröst och peruk om rollkaraktären var en kvinna. Kören vid sidan om orchestran sjöng fram handlingen och kommenterade.

 

Antikens teater lever ännu

Flera av de grekiska pjäserna berör oss ännu. Aiskylos betraktas som teaterkonstens fader. Hans nittio dramer handlar ofta om kungars konflikter, blodshämnd, gudarnas upphöjda väsen. Orestien handlar bland annat om kung Agamemnon och det trojanska kriget. Sofokles var en mycket populär diktare som vann många kransar. Ett av hans mest berömda verk är Kung Oidipus som dödar sin far och gifter sig med sin mor. Om Sofokles mest skrev tragedier, ville Aristofanes roa sin publik. Pjäserna ofta en allvarlig underton. I Lysistrate berättar han om kvinnorna i staden som är trötta på männens krigande och ingår en kärleksstrejk. Euripides tragedier ansågs svåra. Hans pjäser analyserar och psykologiserar människans moral. Ofta har en kvinna huvudrollen, till exempel Medea. Den grekiska teatern lever och har hälsan. Moderna teatrar och samlingslokaler byggs i amfiteaterstil. Flera av de tvåtusenåriga pjäserna spelas på scener och filmdukar över hela världen. Och fortfarande diskuteras de moraliska frågeställningar författarna ställde sig då.

Antikens teater lever ännu

 

Comments are closed.